Att samla sten/mineral

Människan har i alla tider fascinerats av att samla på stenar. Redan för flera tusen år sedan samlade man på stenar som kunde användas som verktyg, bytesmaterial etc. Alla har väl någon gång plockat upp en sten man hittat på stranden eller någon annanstans i naturen och beundrat dess ovanliga form eller färg. Kanske man hittat en strandsten som slipats i vattnet till att bli väldigt slät och len på ytan.

Något som också fascinerat människor under lång tid är ädelstenar med deras vackra färger vilka bl.a. använts som infattningar i smycken och juveler.

Man kan med andra ord säga att vackra stenar och mineral är en typ av konstverk, och där moder jord är konstnären.

När man talar om att samla ”sten”, syftar man i första hand på tre geologiska verksamhetsområden. Dessa är:

*Mineralogi

Läran om mineralen, deras fysikaliska och kemiska egenskaper, klassificering, bildningssätt, förekomst och praktiska användning.

*Petrologi

Läran om bergarterna, deras sammansättning, bildningssätt och uppkomst. Petrologin grundas på mineralogi, kemi och fysik.

*Paleontologi

Vetenskapen om de fossila organismerna och deras utvecklingshistoria. Paleontologi anknyter till både geologi och biologi. Forskningsmaterialet är främst fossil.

(* källa: Nationalencyklopedin)

En röd tråd för dessa områden är bergarterna. Eftersom en bergart är uppbyggd av ett eller flera mineral är den därför kopplad direkt till mineralogin. Eftersom fynd av fossil hittas mestadels i sedimentära bergarter, där växter eller djur blivit inneslutna i sediment som sedan pressats samman till sten, har bergarterna även en direkt koppling till paleontologin.

De tre huvudtyperna för bergarter är:

Magmatiska (Eruptiva)

Dessa är bildade ur en stelnad bergartssmälta inuti eller ovanpå jordskorpan.

Sedimentära

Dessa är bildade genom hopläkning av från luft, vatten eller is avlagrat fast material.

Metamorfa

Dessa är bildade på djupet, oftast mer än1 km, i jordskorpan genom en mer eller mindre stark omvandling av magmatiska eller sedimentära bergarter till följd av förändrade temperatur- och/eller tryckförhållanden. Dock utan att uppsmältning skett.

Det geologiska verksamhetsområde som jag valt att i första hand beskriva är mineralogin och att samla på mineral.

Varför samla mineral

Att ha geologi eller mineralsamling som hobby är något som kan engagera hela familjen, gammal som ung. De geologiska baskunskaperna behöver inte nödvändigtvis vara stora från början, utan man kan välja att lära sig efterhand. Det är framför allt glädjen att göra ovanliga och vackra fynd som gör det hela till en upplevelse.

Mineralsamlandet är även lärorikt och allmänbildande. Man lär sig mycket om bl.a. geologi, geografi, kemi, fysik, mineralens förekomster och bildningssätt, gruvhistorik, m.m. Man lär sig hela tiden något nytt, dvs man blir aldrig helt fullärd vad gäller mineralogi. Av jordens ca 5 000 kända mineral, finns det dessutom ett otal varianter på dessa. Varje kristall/sten är dessutom unik, vilket innebär att det finns inte två exemplar som är helt identiska.

Sist men inte minst handlar det om själva naturupplevelsen, där man även får goda möjligheter till både motion och fysisk aktivitet. Ibland kan det hända att man får gå igenom oländig terräng för att komma fram till själva fyndlokalen. Sedan kan det hända att man får ägna timtal åt hamrande för att krossa stenar för att hitta det man söker. Det hela får dock ofta sin belöning när man till slut råkar krossa ”rätt” sten och kanske hittar ett hålrum med vackra kristaller.

Man får även möjlighet att besöka ovanliga platser som man aldrig skulle ha tänkt på att åka till annars. Kanske man väljer att planera en helgutflykt eller rentav semesterresan till någon speciell fyndlokal eller något speciellt geografiskt område.

Var hittar man mineral

Att på måfå gå ut i naturen och tro att man skall hitta vackra och kanske ovanliga mineral och kristaller är relativt meningslöst, eftersom de stenar som ligger fritt exponerade och har legat där länge har genom tiderna utsatts för erosion och är i regel vittrade på ytan till i det närmaste oigenkännlighet. Dock kan ett erfaret och tränat öga se på stenen om den är värd att slå isär och på så sätt kanske finna något av intresse inuti. Med andra ord kan man säga att man behöver en färsk brottyta för att kunna hitta intressanta mineral. De ställen där färska brottytor oftast kommer fram är stenbrott och gruvor som är i drift samt vid s.k. bergsskärningar, där man nyligen sprängt för t.ex. väg-, järnvägs- eller tunnelbyggen.

Det man först och främst behöver tänka på innan man ger sig ut på mineraljakt är att man skaffar sig geografisk kännedom om det område eller den plats man avser att söka på. Man behöver sedan ta reda på om platsen ligger på privatägd mark och om man i så fall behöver skaffa tillstånd för att leta mineral. I Sverige har vi visserligen vår allemansrätt, vilken innebär att vi har rättighet att fritt vistas i naturen, men vi måste vårda och respektera den för att i framtiden få ha den kvar. Vi har möjlighet att ta med oss enstaka mineral som vi hittar men vi måste tänka på att inte göra åverkan på naturen i övrigt. En varphög från någon gammal nedlagd gruva kan vara täckt med växtlighet som är av stort biologiskt intresse med fridlysta växter. Vissa gamla gruvvarphögar kan även anses vara av sådant kulturhistoriskt värde att det därför är förbjudet att leta där. För de gruvor och stenbrott som idag är i drift, är det självklart att man måste skaffa tillstånd för att besöka eftersom det handlar om arbetsplatser och de företag som bryter där också är ansvariga för att dess säkerhet uppfylls.

För de flesta kända gruvor och stenbrott finns det oftast fyndortsbeskrivningar att få tag på. Dessa beskriver inte bara var fyndlokalen är belägen, utan beskriver också platsens geologi och historik samt vilka mineral som tidigare hittats på platsen. Ibland finns även information om i vilken paragenes man kan tänkas finna vissa mineral.

Ett bra sätt att börja sitt mineralsamlande är att gå med som medlem i någon, gärna lokal, geologisk förening som anordnar exkursioner till kända fyndorter, gruvor eller stenbrott. Föreningen har då som regel redan införskaffat de tillstånd som krävs för att besöka och leta på platsen. Dessutom brukar de även ha en exkursionsledare som har god lokalkännedom och även kan vara behjälplig med att beskriva var man skall leta, vad man kan förväntas att finna, samt hjälpa till att identifiera de eventuella fynd man gör. Att vara medlem i en geologisk förening är även ett bra sätt att lära sig mera om mineral. Erfarna medlemmar brukar som regel gärna dela med sig av sina kunskaper.

Vilken utrustning krävs

Till skillnad från andra hobbyer, är mineralletning en relativt billig fritissysselsättning, där man inte behöver särskilt dyr utrustning.

Först och främst behöver man en bra hammare eller handslägga. Det man bör tänka på är dock att inte köpa den billigaste man hittar på marknaden, utan att den är tillverkad av en bra stållegering så att det inte bildas stålsplitter när man slår på en sten. Ej heller skall den vara tillverkad av alltför mjukt stål så att det bildas s.k. ”skägg” runt slagytan. De i marknaden förekommande släggorna med plastskaft vill jag inte heller rekommendera, eftersom skaftet oftast lossnar från hammarhuvudet när man skall krossa en sten. Det är ingen trevlig upplevelse att kanske åka många mil och kanske ta sig genom oländig terräng för att sedan uppleva att släggan går sönder när man väl är framme och skall börja leta mineral. De allra bästa släggorna är de s.k. helgjutna, dvs att skaft och hammarhuvud är smidda i ett stycke. I en sådan slägga får man dessutom mycket bättre kraft i slaget eftersom all rörelseenergi från armen via handen förflyttas direkt till slagytan utan att absorberas på vägen av t.ex. ett träskaft.

Som ett komplement till hammaren eller släggan kan det även vara bra att införskaffa några huggmejslar i olika storlekar för att kunna frilägga kristaller, eller att kunna klyva stenar på ett kontrollerat sätt.

Som skyddsutrustning är rejäla arbetshandskar är också ett måste, eftersom de inte bara är ett skydd mot stensplitter utan att de även skyddar mot skärskador eftersom vissa krossade stenar kan ha mycket vassa kanter. Ett par skyddsglasögon är också att föredra eftersom kringflygande stensplitter lätt kan skada ögonen.

En förstoringslupp bör även den ingå i utrustningen för att lättare kunna identifiera små kristaller i sprickor och hålrum.

En bunt tidningspapper är nödvändigt för att kunna linda in sina mineralfynd i så att de inte skadas när man skall transportera hem dem. Det är även bra att ha med sig en rejäl väska eller hink att bära sina fynd i.

En rulle maskeringstejp och en märkpenna för att kunna märka upp sina fynd är även att rekommendera.

En bit oglaserat porslin eller en gammal porslinssäkring är även bra att ha i fickan för att kunna bestämma streckfärg på framför allt malmmineral.

Man bör även tänka på att vara rätt klädd för ändamålet, dvs oömma kläder är att föredra. Ett par rejäla skyddsskor, gärna med stålhätta, bör även de ingå i utrustningen.

Om man avser att besöka någon gruva eller stenbrott som är i drift, kan det även ställas krav på att man måste bära skyddshjälm och varselväst.

Dela den här sidan