Om Sten/Mineral

Ordet mineral härrör från det latinska ordet minare, som närmast avsåg malmer och mineral som gruvarbetarna bröt i de antika gruvorna. Idag har betydelsen vidgats till att avse alla naturligt bildade kemiska föreningar av oorganisk karaktär i jordskorpan. Som sådana har de en bestämd kemisk sammansättning och kristallstruktur samt bestämda fysikaliska egenskaper. Den kemiska sammansättningen kan variera något hos vissa komplicerat sammansatta mineral, men dock inom bestämda gränser, inom vilka vissa grundämnen kan inta varandras platser, utan att den grundläggande kemiska karaktären nämnvärt förändras. Huvudparten av alla mineral är kristallina till sin allmänna uppbyggnad. De kan därför under gynnsamma bildningsbetingelser bilda mer eller mindre väl utvecklade kristaller med former och ytor som bestäms av den inneboende kemiska atomfördelningen. Ett mindre antal mineral är icke-kristallina eller amorfa, vilket innebär att de är kompakta helt igenom utan spår av kristallstruktur, kornighet eller fibrighet. Opal är ett typiskt exempel på ett amorft mineral.

Mineralens antal

Man känner idag till ca 5 000 olika mineral, vilket kan tyckas vara en överraskande låg siffra, med tanke på den mycket större artrikedom som naturen uppvisar på andra områden.Inom t.ex. den organiska kemin känner man till inte mindre än närmare en halv miljon olika kolföreningar. Antalet arter bland insekterna, och även andra djurgrupper, liksom blomväxterna överträffar med stor marginal mineralen. Varje år tillkommer dock 60 - 80 nya mineral. Detta får tillskrivas de moderna tekniskt avancerade analysmetoderna, främst spektralanalysen, som betytt oerhört mycket för att ge säkra data om mineralens inre kemiska sammansättning.

Mineralen och grundämnena

Eftersom mineralens byggelement är grundämnena kan det vara intressant att studera deras procentuella andelar av jordskorpans uppbyggnad samt deras benägenhet att ingå i olika mineral. Av de 103 kända grundämnena är syret i särklass vanligast, eftersom det utgör nästan hälften av jordskorpans vikt. Därnäst kommer grundämnet kisel med mer än en fjärdedel. Sedan kommer aluminium, järn, kalcium, natrium kalium, magnesium och titan. Jordskorpan byggs således till den övervägande delen upp av dessa nio grundämnen. För de övriga 94 grundämnena återstår en knapp procent.

Kisel, aluminium och syre kan praktiskt taget återfinnas överallt i jordskorpan, huvudsakligen i vanliga mineral som fältspat och kvarts. Kvartsen, som består av en del kisel och två delar syre, betecknad SiO2, är kemiskt sett uppbyggd på samma sätt, oavsett om det rör sig om kvartssand från Sahara, sand från våra svenska rullstensåsar, kvarts från norska pegmatiter eller bergkristaller från Alperna.

En annan mycket vanlig kombination i mineralen utgör bindningar mellan kiseloxider och andra grundämnen, nämligen de s.k. silikaterna, vilka bildar en mycket talrik och variationsrik mineralgrupp. Några av jordskorpans vanligaste bergarter, t.ex. granit och gnejs, är till övervägande delen uppbyggda av silikater, såsom kvarts, fältspat, glimmer, amfiboler och pyroxener, där kiseloxiden huvudsakligen är bunden grundämnena aluminium kalium och järn.

Huvudparten av grundämnena svarar således tillsammans för en extremt liten andel av jordskorpans uppbyggnad, bara knappt en procent. Det kan därför tyckas omöjligt att finna mineral uppbyggda av dessa sällsynta grundämnen. att detta trots allt är möjligt beror på att de inte är jämnt fördelade i jordskorpan. De är i stället ofta fläckvis koncentrerade till vissa bergarter och mineralanhopningar. Ibland hittas koncentrationer av sällsynta mineral under så gynnsamma fyndomständigheter och i så stora mängder, att det kan löna sig med gruvdrift. Ofta finns de då i pegmatiter, en bergart som verkar som ett sorts naturligt upptagningsfilter för de sällsynta grundämnena. I Sverige har t.ex. grundämnet beryllium utvunnits ur flera pegmatitförekomster, som vid Högsbo i Göteborg, pegmatiterna i Godegårdstrakten i Östergötland och Kolsva i Västmanland. I den mineralrika Varuträskpegmatiten har det sällsynta grundämnet cesium utvunnits ur mineralet pollucit och i Bastnäsgruvan i Riddarhyttan har cerium tillvaratagits ut mineralet cerit.

Mineralens namn

Det kan tyckas finnas ett brokigt virrvarr av säreget klingande mineralnamn, men detta är bara skenbart, eftersom namnsättningen sker efter bestämda principer. Gemensamt för det flesta namn är at de slutar på -it, en ändelse som härrör från det grekiska ordet lithos som betyder sten. Många av de sedan länge kända mineralnamnen härstammar ursprungligen från antikens grekiska eller latin. Exempel på detta är albit (från latinet: albus = vit), kalcit (från latinet: calx = kalk), muskovit (latin: Muskovia = Moskva) eller augit (från grekiska: auge = glans). Andra är namngivna efter förekomstområden eller fyndorter, såsom de ursprungligen i Sverige upptäckta mineralen långbanit, bergslagit, grängesit och salit. Många har fått sitt namn efter upptäckaren. Ett flertal svenska mineraloger och naturforskare har hedrats på detta sätt, vilket kan exemplifieras med följande mineral: scheelit, berzeliit, flinkit, tibergit, gahnit, quenselit, magnussonit och nordströmit. Hos vissa mineral härrör namnet ur den kemiska sammansättningen, som t.ex. fluoborit, yttrocerit, fluocerit, cerit, antimonit och bismutit. Även vissa för mineralet karaktäristiska egenskaper kan återfinnas bland mineralnamnen: tungspat (baryt) på grund av sin ovanliga tyngd, rhodonit för sin rosenröda färg eller orthoklas från det grekiska uttrycket för rätvinklig klyvning.

Källa: Mineral i Sverige / Lars-Håkan Hedin, Mikael Jansson