Att bygga upp en mineralsamling

Var får jag tag i mina mineral?

Det finns olika sätt att anskaffa sina mineral. Det absolut trevligaste och bästa sättet är givetvis att själv åka ut och göra sina egna fynd. Man får då en speciell relation till sina stenar genom att varje mineralstuff bär med sig minnen om när man hittade den och kanske något särskilt som hände just under den speciella utflykten.

Ett annat sätt är att köpa sina mineral. Detta kan även tillämpas för att komplettera sin samling med ovanliga mineral och vackra exotiska praktstuffer som inte finns att finna i vårt land. De bästa ställena för att köpa mineral är att besöka någon av de mineralmässor som olika geologiska föreningar anordnar årligen på olika platser både i Sverige och utomlands . På dessa mässor har man möjlighet att köpa mineral från platser som man själv inte har/haft möjlighet att själv besöka. Idag kan man även hitta mineral till försäljning på internet. Dock bör man tänka på att när man köper ett mineral skall man vara noga med att det är korrekt uppmärkt, dvs. att det skall alltid finnas information om mineralets namn, ev. variant, och fyndlokal. Om denna information saknas är det bättre att avstå från att köpa det, eftersom mineralet då saknar egentligt vetenskapligt värde. För den noggranne systematiska samlaren kanske man även vill ha information om vem som hittat mineralet, samt insamlingsdatum.

För de som samlat själva ett tag, är mineralmässorna också ett forum för att träffa andra med samma intressebyta erfarenheter och kanske även byta några av sina egna fynd mot andras. Det är därför bra att, förutom sin egen samling, lägga upp ett litet förråd med extramaterial som man kan ta med sig när man besöker en mineralmässa.

Hur märker jag mina mineral?

För att en mineralsamling skall ha ett vetenskapligt och i viss mån även ekonomiskt värde, är det viktigt att varje mineralstuff är noggrant och ordentligt uppmärkt. Den information som minst skall finnas med är mineralnamnet,  ev. variant och fyndlokal. Om mineralet är kristallint brukar man även märka upp detta. Den vedertagna märkningen för kristaller är antingen X eller XX efter mineralnamnet. Ett "X" betyder att det är en kristall och "XX" att stuffen innehåller flera kristaller. Man kan även komplettera med uppgifter om insamlingsdatum, kemisk formel, mineralgrupp, ID-nummer enligt systematiskt mineralsystem m.m. För att kunna hålla ordning på sin samling bör man även ge varje mineralstuff ett eget samlingsnummer och även märka stuffen med samma nummer. 

Idag finns det färdiga mineraldatabaser att köpa, där man kan registrera alla data, samt även designa och skriva ut snygga mineraletiketter. I en sådan mineral-databas finns för övrigt all information man behöver om olika mineral att finna. Genom sökfunktionerna kan man även ha en bra överblick de mineral man har i sin samling.

Det finns idag ca 5 000 kända mineral världen över. Dessa är listade hos IMA (International Mineralogical  Association). Varje mineral har även ett specifikt ID-nummer enligt något systematiskt mineralsystem. Det mest kända och vedertagna som används av samlare och mineralmuseer värden över är Strunz mineralsystem där mineralen indelas efter sin kemiska sammansättning. Man har sedan valt att ge varje mineral ett specifikt nummer som anger vilken klass, grupp och undergrupp som mineralet tillhör.

Olika typer av samlingar

Hur man väljer att bygga upp sin samling är givetvis upp till samlaren själv men här följer förslag på några av de vanligaste samlingstyperna.

Monosamling

Man väljer här att samla på ett speciellt mineral eller mineralgrupp från olika fyndlokaler, värden över, t.ex. bergkristaller, granatgruppen etc.

Lokalsamling

Här väljer man att samla på så många mineral som möjligt från någon specifik fyndlokal. Detta är en vanlig typ av samling som ofta kombineras med systematisk samling.

Systematisk samling

Detta är den mest vedertagna av alla samlingstyper och används av privata samlare som mineralmuseer världen över. Denna typ av samling bygger på att man försöker samla ihop åtminstone ett exemplar av varje av världens ca 5 000 kända mineral. Med den målsättningen kan man göra mineralsamlandet till en livslång hobby.

Detta är även det mest lärorika sättet att samla, eftersom man för varje nytt mineral man anskaffar och registrerar får tillfälle att sätta sig in i mineralets kemiska sammansättning,  grupptillhörighet, kristallform etc. Genom denna typ av samlande blir inte bara de mineral med stora välutvecklade kristaller, utan även små och oansenliga mineral intressanta.

Hur förvarar jag min samling?

Eftersom de flesta mineral är mycket vackra att se på, är givetvis det bästa sättet att exponera dem på i någon form av hylla eller vitrinskåp med anpassad belysning. Då kommer mineralen verkligen till sin rätt. Det ger även en bra överblick över vilka mineral man har. Dessutom blir det ett vackert blickfång och ofta ett mycket beundrat inslag i möblemanget när man får gäster.

Det vanligaste sättet att förvara är att man skaffar eller bygger ett skåp med lådor, vilka är indelade i ett antal småfack. Eftersom dessa fack ger vissa begränsningar och medför en massa omflyttningar allt eftersom samlingen expanderar, är ett annat alternativ att förvara varje mineral tillsammans med sin etikett i askar. Man kan då enkelt flytta om i lådorna när man kompletterar sin samling med något nytt mineral.

Man kan även välja att exponera ett antal visningsexemplar av sina mineral och förvara resten av sin systematiska samling i för ändamålet anpassade skåp eller lådor. På detta sätt kan man välja att ibland byta ut ett antal mineral i sin visningshylla och därigenom ändra tema i mineralhyllan.

Eftersom mineralsamlandet är en hobby som gör att samlingen hela tiden expanderar och därigenom på sikt kommer att ta en hel del utrymme i anspråk, finns det vissa systematiska samlare som väljer att lösa detta problem genom att bygga upp en stor del av sin samling med s.k. micro-mounts, en typ av små plastaskar där man monterar små kristaller av olika mineral. Problemet med denna typ av samling är dock att mineralen oftast är så små att man behöver förstoringslupp eller mikroskop för att kunna beundra dem.